Mannen som har en nyckelposition

Som hotellportier är Amedeo Musto D’Amore en hemlighetssamlare.

Amedeo Musto D’Amore är chefsportier på Hotel Vier Jahreszeiten i Hamburg. Under sina 40 år på hotellet har han hanterat en hel del knasiga och underbara förfrågningar.

En gladiator sitter i en beige designerfåtölj i en lyxig svit. Men han inte är klädd i sandaler, benskenor och hjälm som gladiatorerna i antikens Rom. I stället består hans stridsutrustning av en svart jackett, gyllenbrun hy och ett leende så varmt att du omedelbart litar på honom med liv och lem. ”I arenan kämpade gladiatorerna på liv och död. Jag gör detsamma för att mina gäster ska bli nöjda”, säger mannen med ett namn som verkar vara hämtat direkt från en romantisk Hollywood-rulle. Han heter Amedeo Musto D’Amore och är chefsportier på Vier Jahreszeiten i Hamburg. Ja, hans personlighet och charm är tillräcklig för att förtidspensionera Robert de Niro (”Jag är italienare, det kanske du har förstått av min brytning ...”). Hans uppdrag på detta traditionella femstjärniga hotell kan jämföras med huvudrollen i en storsuccé, om än en lågmäld roll. En portier måste hålla sig i bakgrunden och vara där för andra. Men bakom hans tysta, diskreta sätt döljer sig en stark vinnarinstinkt. Det är kanske därför han har blivit något av en institution på detta storslagna lyxhotell.

Arbetet som portier är en konst

Han har arbetat här i 40 år, längre än någon av de andra kollegorna. ”Jag upptäcktes”, säger han, och blickar med ogenerad stolthet tillbaka på det ögonblick då den tidigare direktören för det här lyxhotellet bad honom att komma och jobba hos honom. Det var sommaren 1976. Direktören bodde på ett hotell i Taormina i Sicilien, där D’Amore råkade arbeta. D’Amore tackade ja till erbjudandet – och föll pladask för detta 120 år gamla hotell, Hamburg och en flicka från staden.

Sjunk ned i en av de silkesklädda sofforna i lobbyn och observera D’Amore när han talar i telefon och skakar hand. Du kanske inte märker det i början, men det han gör är mer än bara service, det är en konstform. Alltid förstående, alltid uppmärksam – alla som kommer in på hotellet känner att han är där bara för dem. Han är en mästare när det gäller att förstå hur en gäst känner sig, en konnässör av den mänskliga naturen som under årens lopp fått stor praktisk erfarenhet av psykologi och socialvetenskap. ”Jag vet när någon precis har bokat en svit för att kunna ge ett världsvant intryck. Jag vet även när jeans och en t-shirt döljer en affärsmiljardär.” Det är honom som gästerna anförtror sina mest personliga problem, t.ex. när en gynekolog krävs för att bekräfta en graviditet. ”Det är som att höra någon bikta sig. Jag lyssnar, men jag avslöjar aldrig vad de har berättat för mig.” Allt han har lärt sig om vad de viktigaste kunderna gillar och ogillar har nu överförts till en dator från 14 000 handskrivna registerkort, men om du undrar något är det bäst att fråga D’Amore direkt.

När han byter linnekavajen och solglasögonen mot kritstreck och slips för att börja sitt skift vet han aldrig vad han kan förvänta sig. Detta är vad han älskar med sitt jobb. Skaffa biljetter till en utsåld premiär eller ett bord på en fullbokad restaurang, ge kinesiska gäster råd om presentinköp – allt detta är en del av det dagliga arbetet. Men sedan har vi de galna och fantastiska önskemålen, till exempel när saudiarabiska prinsar anländer med ett stort följe. ”Till skillnad från europeiska gäster är de vana vid att få allt gjort med en handviftning, så man måste hålla huvudet kallt”, kommenterar D’Amore. Han vet att när en shejk kommer på besök har han hundratals resväskor med sig och absolut allt kan hända. Han kanske måste få tag på 80 nordtyska mjölkkor och få dem skickade till Jeddah. Och så var det den där gången då en prinsessa plötsligt bad om en ponny. Och en hel svit var tvungen att förvandlas till en oas som på 1980-talet. En fönsterfikus som inte längre behövdes när gästerna hade checkat ut bor nu hemma hos D’Amore i Hamburgs Bramfeld-distrikt.

Han har sett alla stora stjärnor passera revy genom Vier Jahreszeiten, men det ingen idé att fråga om dem. Det står klart att han kommer att svara artigt, men inte avslöja något. Mannen med silversprängt hår ser alltid oklanderlig ut och är en mästare i konsten att anspela. Han föredrar även att hålla sin ålder för sig själv.

D’Amore sitter på en skatt av minnen

Ett stort kuvert rymmer hans favoritminnen från den tiden då det inte ansågs ofint inom hans kår att fråga efter berömda gästers autografer. Han tömmer oberört ut innehållet på glasbordet framför oss. Signerade svartvita fotografier, kuvert med vapensköldar och sigill och kort av handgjort papper landar nära ett ställ med reklam för rumsservice. ”Min vän Peter Ustinov, vilken stor man. Kära Heinz Rühmann, även han en vän till mig, oj, och här är prinsessan Dianas föräldrar, så trevliga, jordnära personer, de bjöd in mig att åka till England ...” D’Amore sitter på en skatt av minnen och tröttnar aldrig på att återberätta dem.

När han ser tillbaka på en viss episod då det kastades pudding och Mick Jagger bestämde sig för att svinga sig i en ljuskrona kommer D’Amore bara att säga: ”Vem du än är bör du veta hur man uppför sig. Att leka Tarzan är att gå för långt.” För Rolling Stones är hotellet numera alltid fullbokat, 365 dagar om året. Däremot får Sophia Loren alltid ett kungligt bemötande. Ända sedan den dag då hon bad om att få ett kök installerat i sin svit så att hon kunde laga spaghetti åt sin man Carlo Ponti är det inget som förvånar D’Amore. Och om även om det gjorde det skulle han inte så mycket som höja på ögonbrynen.

"Folks önskemål är fortfarande lika galna som någonsin.”

En del av hans anekdoter har en touch av nostalgi: ”I dag har våra gäster så lite tid, allt måste vara chop, chop, finito. Den mänskliga värmen har falnat från det hela.” Men med ett leende lägger han till: ”Folks önskemål är fortfarande lika galna som någonsin.” Amerikanska affärsmän som alltid vill äta på rummet vid lunchdags kroppstid – alltså mitt i natten. Ryska oligarker som vill flyga in en väninna med privatjet. D’Amore säger aldrig nej. När asiatiska gäster säger att de vill ta en dagstur från Hamburg till alperna föreslår han ett alternativ som inte innebär att de behöver resa till den andra änden av landet. ”I övrigt försöker jag verkligen göra det omöjliga.” Som för att bevisa det plockar han fram en läderinbunden anteckningsbok ur innerfickan. Den innehåller resultatet av 40 års älskvärdhet och tillförlitlighet, och är fullspäckad med något som under åren växer i värde för en hotellportier: hans kontaktnät.

Dessa eftertraktade nycklar kan öppna dörrar – inte bara för D’Amore. De korsade guldnycklarna som D’Amore bär på kavajslaget är symbolen för Les Clefs d’Or, en förening för världens främsta portierer. Ömsesidigt stöd är en del av föreningens professionella kod. ”Vi är inte ensamvargar. När andra medlemmar ber om hjälp kan de lita på mig. Det är en hederssak.” Han vänder sig även till sina kollegor på de främsta etablissemangen när en gäst plötsligt en söndag kväll kommer ihåg att 300 rosor måste levereras i Köpenhamn när klockan slår midnatt. Alla blomsterbutiker är stängda. Så de samarbetar så att en bukett lämnas över någonstans på en motorväg mellan Tyskland och Danmark. Men trots att han har delat med sig så generöst finns det ett nummer som mannen från Neapel säkert skattar högre än det till någon kunglighet, shejk eller chefskirurg – mobilnumret till den italienska filmdivan Gina Lollobrigida.