DJ,musiker och gourmet

Alex Barck, grundare av Jazzanova, om varför DJ:s är de nya gourmeterna. Ett samtal om fjärran länder, bisarra måltider och trötthet.

Berlin-Kreuzberg, Maybachufer. En somrig torsdagskväll träffar vi Alex Barck, chef för det internationellt erkända Berlin-baserade DJ-/producentkollektivet Jazzanova, för att prata om bra mat. Och var passar bättre att göra detta än på en restaurang? Han föreslår att vi går till Life, en japansk restaurang som öppnade bara några veckor innan intervjutillfället. Den har redan blivit något av ett insidertips på Berlins gastronomiscen. Alex har koll på restaurangen och är vän med ägaren, så det ingen risk för att det slarvas med vår mat den här kvällen.

Framgångsrika DJ:s har det gott ställt, så de äter på dyra restauranger och blir automatiskt foodies, eller hur, Alex?
Det är inte en teori som stämmer in på mig, eftersom jag försöker att undvika klientelet på dyra restauranger. I stället för att prata med den person som de äter middag tillsammans med så stirrar de på sina tallrikar – som hundar fixerade vid en boll (skrattar). Det är mer att när du jobbar som DJ är du alltid på väg någonstans i världen, och i slutändan ser du automatiskt till att försöka äta bra. Det är ett slitsamt jobb, och du måste se till att du får den energi som du behöver.

Även band tillbringar mycket tid ute på vägarna, men de tenderar inte att ha rykte om sig att vara foodies.
Tja, vi DJ:s har en viktig fördel – det finns bara en av oss, så vi är billigare att flyga in (skrattar). Det betyder att vi får bättre flyg och hotell och mer än bara den enklaste cateringen backstage. Vid något tillfälle insisterade DJ:s – och särskilt de i våra kretsar – plötsligt på att de ville äta på bra restauranger.

Hur var det med dig – hur blev du intresserad?  
Jag är från DDR och växte upp i Östberlin, där mat var något av en sidoprodukt. Den var bara tänkt som bukfylla. Och när du är ung bryr du dig inte särskilt mycket, det enda som räknas är att du är mätt. Jag levde på det viset i åratal – en typisk ungkarl. Men så träffade jag min fru. Hon är fransyska ...

... och resten är historia.
(skrattar) Mat är viktigt i Frankrike, och alla verkar vara vandrande vinlexikon – de vet direkt vilket vin som passar till vilken mat. Självklart tyckte jag väldigt mycket om det, men längre än så gick det inte – trodde jag. Men helt plötsligt antog folk att jag också var en vinkännare. Min frus image hade smittat av sig på mig! Den positiva bieffekten var att det väckte mitt intresse, och nu vet jag faktiskt mer än min fru.

Om de skulle göra en film skulle den heta ”Alex, den motvillige foodien”.
Jag skulle inte kalla mig själv för en foodie eftersom jag gillar att äta hemma – min fru är en duktig kock. Det jag gillar mest med matkultur är faktiskt den sociala biten – chansen att träffa människor. Då lär du dig mer om det gradvis.

Så att äta tillsammans med andra och diskutera mat är lite som när man rotar igenom skivbackarna och snackar musik i en skivbutik.
Absolut. Det är klart att du kan beställa alla dina skivor online – det går snabbt och är enkelt. Sedan sitter du hemma med dina tvåtusen skivor, som alla är jättebra, men vem ska du prata med om dem, vem spelar du dem för? För mig är det precis samma sak med mat. Något kan vara riktigt bra, men så händer det en dag att du säger: Jag skulle hellre gå ut och äta med någon som jag kan ha trevligt med, som uppskattar maten och som kanske har en del intressanta idéer om ämnet.

Jag antar att du ofta träffar sådana människor på dina resor?
Det finns alltid folk som säger: du är i Spanien, så du måste dricka det här eller det där vinet. Och när du är i Italien måste du dricka det här. Varje by har det bästa vinet, den bästa olivoljan. Så du säger OK och testar, eftersom jag gillar att arbeta med kompisar – jag har snurrat skivor för mer eller mindre samma personer under de senaste 20 åren. Det är en japansk grej: du arbetar med en promotor och hjälper dem eftersom allt handlar om att ge och att ta.

Du verkar vara svag för Japan. Du föreslog till och med att vi skulle träffas på den här japanska restaurangen.
Där borta kan du gå in på vilken restaurang som helst, det kan vara ett sunkhak eller ultrahippt ställe, och i bakgrunden spelar de något fantastiskt jazznummer som du önskar att du hade skrivit själv. Och de är lika engagerade i mat som de är i musik. De respekterar dessutom fortfarande de gamla traditionerna – du sitter där, mitt i denna fascinerande kultur, detta parallella universum och du serveras fermenterade nattō-bönor till frukost och du tänker: ”Jag skulle inte ens kunna få i mig det där till middag!”. Det är verkligen att leva!

Olika länder, olika vanor – måste du vara försiktig ibland? 
Var du än är i världen är du oftast OK om du följer de grundläggande principerna för artighet och respekt. Som DJ tenderar du även att leva i lite av en bubbla, omgiven av personer som är som du själv. Du måste anstränga dig för att slita dig loss från skivtallriken. Då hittar du plötsligt intressanta saker och tar reda på hur saker fungerar i den här märkliga världen.

Från vilket land kommer din favoritmat?
Jag tycker mycket om Indonesien och speciellt den kinesiska mat som du hittar överallt där. Jag tillbringade ett år på La Réunion, en liten ö i Indiska oceanen, och maten var mycket ovanlig men riktigt bra. Den en verklig blandning av influenser – franskt, indiskt, kinesiskt, afrikanskt, kreolskt och lokalt. Det är otroligt hur de blandar allt i en stekpanna och det smakar helt fantastiskt. 

Vilken då?
Rougail saucisse – rökt korv tillagad med en speciell kryddblandning. Den är så läcker att man kan dö! Min fru lärde sig hur man gör den medan vi var på La Réunion. När vi bjuder på middag ber gästerna om den här rätten. Det är så klart knappast haute cuisine, det är den typ av mat som börjar dö ut. Det är inte så konstigt eftersom folk inte kroppsarbetar på samma vis nu för tiden, så de föredrar lättare måltider.

När vi är inne på hur tiderna förändras – är du fortfarande ute på vägarna lika mycket som du brukade?Jazzanova tog fart i mitten av 90-talet, så det var naturligtvis en galen tid. Men jag är fortfarande ute på vägarna varje helg. Det är helt okej, eftersom jag gillar att spela skivor, vara på klubbar, kommunicera med människor via musik. Men jag måste erkänna att jag har nått den ålder då resandet börjar bli lite jobbigt. Jag måste till exempel upp klockan sex i morgon för att ta ett flyg till Slovenien, spela där och sedan resa vidare till Kroatien utan att sova så att jag kan spela på en festival på eftermiddagen. Under de senaste 20 åren har jag byggt upp ett gigantiskt sömnunderskott – du kan ställa mig i hörnet och jag skulle somna direkt. Tyvärr hjälper inte ens den mest utsökta maten mot det.

Författare: Nico Cramer
Foto: © PR, © Holger Talinski